Berlitz, mitt sämsta livsstilsmagasin

Det var ett tag sen vi sags sist och det ar inte utan gladjetarar i ogonen jag sager: Hej allihopa! Jag har goda och daliga nyheter. De daliga forst. Den Japanska Tanten bestamde sig i sista sekunden for att kopa en liten skrubb i Tomelilla dar hon exklusivt saljer sina favoritratter bananer, papaya och fajitas. Hon kommer inte vara med oss pa ett tag men om jag kanner henne ratt sa kommer hon troligtvis starta en egen blogg som kommer handla om precis det. Den goda nyheten ar att jag kopt en Toyota Tercel med bla eldflammor. Det ar det fulaste jag nagonsin agt i hela mitt liv sen mina chinos fran hogstadiet men kanslan av att vara vilsen pa en motorvag i Kalifornien till tonerna av Racing in the streets ar ratt fint. Igar forsokte jag utforska San Diego lite med hjalp av den Berlitzguide som jag fick av min syster innan jag akte hit. Jag antar att livet ar ratt trakigt for de turister som forsoker skapa ordning i oredan det innebar att resa genom den boken. Det var inte sa mycket som fanns i verkligheten ens men man kunde bl.a lara sig fraga var konsulatet ar. Man uttalar det "Wheis di konsuleit" bara sa ni vet. Berlitz ar en skojig kille. Jag tror inte guidebocker fungerar for oss eller for mig for vi vet precis hur verkligheten ser ut pa riktigt. Det ar inte lyxrestauranger, skicka ett vykort hem med information de redan kommer ha nar det kommer fram, Legoland San Diego, taxifarder och wheis di konsuleit. Ganska ofta ar det istallet en ratt harlig rora av att vara hungrig, forsoka kopa ett skitdyrt telefonkort for att forsoka fa tag pa den man ar kar i hundratusentals mil bort, kunna gora vad som helst aven om man ar ratt forlorad pa vagen och fantastiska och hemska manniskor som finns overallt. Jag kanner mig ratt vilsen just nu och det gor sakert du ibland ocksa men det ar svart att hitta fina saker om man inte irrar runt lite forst och det skulle inte finnas manga bra popsanger om inte folk var lite ledsna och forlorade ibland.

Tills vi ses igen kan ni alltid kolla in min kompis Johans #2s nya blogg. Den har inte sa mycket innehall an men han ar en briljant kille sa det kommer nog ordna sig eller sa kan du njuta av det roliga faktumet att de har en speciell organisation i USA som ar ansvariga for att bevaka flaggor i USA sa att ingen skammer ut landet med att ha en smutsig flagga. De har en hotline sa man kan ringa in och rapportera flaggor, sen kommer de, hamtar flaggan, viker ihop den snyggt och branner den for det ar bara de som far gora det.

Bearywhite flyttar till USA. Go beary!

Ja så var man tillbaka där allting började igen då. Där jag satt hos min kompis Erik och var övertygad om Phil Collins förträfflighet. Hans pappa spelade alltid det och jag tyckte Phil var en finfin kille men jag vågade aldrig säga det för man skulle gilla NKOTB då. Det var här jag var kocken i 'Den lilla sjöjungfrun' på roliga timmen, badade i gröt på klasskamper och jagades av nazister på helgerna. I rummet jag sitter nu tittade jag på en svensk matiné om en dvärg med min första tjej för det var vad jag trodde man gjorde (hon lämnade mig för Matte Persson som gillade techno först av alla, fan). Det är tur att hela Bearywhite lämnar stället de skämtsamt kallar Linköping och far mot det stora landet i väst alldeles snart. Jag har lätt att bli melankolisk när man har fantastiska minnen från platser där det sällan är roligt längre. Jag är ledsen att det aldrig kom ett recept på sockerkaka men för att underlätta er informationssökning är det bara att klicka här. Bearywhite HQ flyttar inom kort till San Diego dit alla kids går enligt The Thrills och där solen alltid skiner på en Björn och en tant. Det dröjer säkert skitlänge innan jag hinner skriva nåt smart igen (det har ju redan dröjt länge sen det hände) för hela Kalifornien ska avverkas i en bil först i bästa Jack Kerouac stil. Sen öppnar vårt förstklassiga nya kontor i en paradvåning någonstanns. I samband med allt det här firar vi med att byta adress till bearywhite.tk men ge fan i att köpa någonting av den där grodan man måste kolla på varenda gång man ska gå in på en fin blogg eller kolla in de fantastiska svenska indiebanden. Lyssna på Shortwave Set istället. Den bästa sången jag hört på ett blandband på länge och det tackar vi Josef för som var en skicklig blandbandsmakare på Emmabodafestivalen i helgen. Adjö för ett tag.

Shortwave Set-Is it any wonder

Veckans finaste reklam: BW på bloggportalen

Ibland är saker så tjusiga att man får tårar i ögonen! Den här veckan startade den omtalade Bloggportalen som är Sigge Eklunds projekt för att göra det lättare att hitta svenska bloggar. Eftersom vi är absolut moderna tanter och ungdomar är naturligvis Bearywhite med på skutan och bidrar med en lika ärlig som intresseväckande beskrivning av Sveriges kanske främsta livsstilsmagasin just nu, det vi tycker om att kalla för Bearywhite. Fler marknadsföringsprojekt är naturligvis på gång. Japanska Tanten snider stockar som flottarna i Dalarna ska använda när de fraktar timmer på älvarna i vår, vi har sytt upp BW dräkter till Jens Lekmans undulater som de ska ha under hans kommande turné, flaggor, plånböcker, overaller och chokladkex med våra initialer spritsade i vaniljkräm. Domus kommer även sälja rulltårtor med en speciell smak exklusivt för våra läsare. Skolpoliserna i Skövde kommer ha reflexvästar och hattar som ser rätt löjliga ut med texten: Folköl och dunka dunka, Bearywhite och Beckerell. Hela den här guldrushen, förstärkt av vårt 800 besökares jubileum, har naturligtvis gett oss ny energi så vi återkommer snart med ett kort men heltäckande reportage om snedsteg jag gjorde i min barndoms Linköping samt ett recept på sockerkaka. Tills dess skulle vi vilja bjuda på en modern slagdänga i technotappning och ett litet tips om att besöka Zach Braffs blogg för han är uppenbarligen smart eftersom Zach både varit med i en rolig serie om sjukhus och gett oss den förstklassiga filmen Garden state. På återseende.

Goldfrapp-Oh la la (When Andy Bell met Manhattan Clique Remix) finns här

Veckans juvel består av en kör och housepiano

Larry Levan var New Yorks discokung någon gång i slutet av 70-talet. Han huserade på the Paradise Garage som är legendariskt för att ha varit ett slags epicentrum för hela discorörelsen. Det var helt enkelt det coolaste stället för att droga loss och dansa disco. Jag hade inte hört många av Larrys mixar innan jag hörde den här sången en av de första gångerna jag spelade skivor med en god vän vi kan kalla Salvatore A Lombardo. Det är sånt som den här låten de bästa vänskaperna byggs på, stjärnstoff. Först lite snack om gud, sen det vackraste och svängigaste housepianot på den sidan le Sport och körer som bygger upp för en explosion som inte riktigt inträffar. Den lämnar oss i spänning istället. Den här versionen lämnar oss till på köpet plötsligt av någon anledning men det är sånt man får leva med ibland, hey de fem minuterna innan är sagolika ju.

I och med det här säger jag adjö för ett tag. Kanske bara ett litet, marginellt ögonblick du knappt kommer märka men jag kommer bara inte på något bra att skriva om just nu samtidigt som jag skickat lite artiklar till Le Manchester som jag skulle vilja skriva för eftersom det är en ganska lysande nättidning. Jag vill inte att den här sidan ska börja likna Fredrik Virtanens där han glatt berättar att han tvättar kläder, letar efter en brödkavel och gör en pizza som inte ens aporna på Skansen skulle tycka om. Bearywhite kommer leva för evigt och återkommer strax med förnyad elegans, utvecklat intellekt och en omfattande expertkunskap på området smycken. Tills dess kommer det rätt ofta bjudas på överrakningar, smakprov och jippon i köpcentrum över hela Sverige som du kan gå på och Lennie Norman anordnar stand-up comedy för alla som orkar höra på. Du kommer inte få tråkigt och får du det kan du dansa och dricka oboy till all fantastisk musik som kommer fortsätta tipsas om här och på Say Yes to Sweden! om än i kort form. Det är alltid angenämt att träffas.

Joubert Singers- Stand on the word (Larry Levan Mix)

Hej Handsomeboy technique !

Jag har hört en fantastisk låt idag och det är ungefär det enda jag har tänkt att berätta. Jag har saknat The Avalanches hur länge som helst. Det verkar som att de aldrig kommer tillbaka men jag har träffat en ny och japansk kompis nu. Jag kallar honom Handsomeboy Technique och vi ska vara bästisar resten av sommaren. Det är kittlande electro komponerad av blåklint, planeter, ögonblicket då solen går upp över havet, mjukglass och fyrverkerier. Jag har glömt att det har regnat 3 veckor i sträck nu och jag har inte en aning om att jag sitter instängd på ett kontor åtta timmar om dagen utan havsutsikt. Det finns en hel skiva också som bara kan beställas från Japanska Tantens hemland. Det är tråkigt tycker jag. Varför är det så lätt att få tag på Pontiak Johanzons skämtlåt och så svårt att få tag på någonting som får livet att kännas som när man badar i perfekt vispad grädde med lite vaniljsocker i?

Handsomeboy Technique-Season of young Mouss

Japanska Tanten tipsar: Håll dig borta från knarket

Spännade att lansera det här som något slags nytt koncept. De flesta skivorna är väl gjorda av ett gäng addicts som varvar sjungandet med att knarka knark kan man tänka men den här skivan känns nästan lite hälsosam eftersom det här är rediga killar som en gång för alla spolat knarket. Givetvis har de även funnit gud. Det gör alla som spolar knarket men fortfarande är en smula pårökta. Antagligen är inte den här skivan så bra, den framfördes som en verklighetsbaserad köropera när de åkte runt i sin "addict-van" över hela kontinenten, men med ett lite bättre knarkarteam skulle det kunnat bli en klassiker. En möjlig lineup av 9 addicts som bildar orkester:

1. Pete Doherty
2. Trumkillen från Bad Cash Quartet
3. Chet Baker när han var ung
4. Nick Cave
5. Paddy McAloon från Prefab Sprout borde vara pårökt för han sjunger om katedraler byggda av stjärnor.
6. Elvis Presley
7. Phil Spector som producent tillsammans med:
8. Brian Wilson
9. Elliott Smith

Tyvärr kan ju till exempel inte Elliott Smith vara med av praktiska skäl. Han är ju död men från himmelriket skickade han oss den här tolkningen av Hank Williams Jrs 'All my rowdy friends have settled down'. Du kan ladda hem den här och du kan titta på mer roliga och fina skivomslag här och du kan spela och sjunga med Elliott om du lär dig ett instrument (fagott!!) och sen kollar upp texten och ackorden här.

...ett litet tillägg. Tanten vet inte vad hon gör ibland och därför är det undermålig kvalité på Elliott Smith låten. Det beror på att hon gömde sitt fickminne i papiljotterna när hon spelade in den. Eliott skickade nämligen tapen till sitt skivbolag och vi spelade in den på en ytterst hemlig konferens. Här kommer en med bättre kvalité nämligen Postal Service cover på allas vår favorittrummis, Phil Collins snyftare Against all odds. Perfekt musik för torken.

Mats, Håkan, hattar och en mp3 fil

Jag trodde att Embassykonserten skulle bli helgens 'musikupplevelse' men så blev det inte. Precis när avgörandet över veckans finalister skulle avgöras av mig i sängen började reprisen av Allsång på Skansen och de lyxiga männen från Göteborg fick se sig omkörda av Mats Paulson, som för er som inte vet det är en gubbe med hatt, och sen Håkan Hellström som är en kille med hatt. De har alltså relativt moderiktiga hattar båda två och det är nog därför de tycker så mycket om varandra. Alla kan vi förenas beroende på vad vi har på huvudet. Brats är kompisar för att de slickar sitt hår bakåt, jag och min morfar var polare eftersom vi båda hade gubbkeps. Just det där med hattar är ju inte så viktigt men det är sant. I vilket fall som helst var det så fint när Håkan och Mats sjöng 'Visa vid vindens ängar' tillsammans. Först tyckte jag att Mats Paulson verkade lite trött och det kändes som att Håkan skulle stjäla showen men det blev tvärtom. Ungefär halvvägs in började Mats gubbwaila så fantastiskt. La, la, la, la, la, raj, raj, ra, ra, ra! Det var ren och skär glädje och kärlek. Ungdomen och ålderdomen förenad. Jag vet inte om jag har gått och blivit för skör på gamla dar eller om det beror på att jag var bakfull och trött men det var så vackert att jag var tvungen att fälla en tår, av glädje då. Världen är allt bra fin ibland. Jag säger om livet som Mats Paulson sa till Håkan: I löv jo.

Du kan kolla på hela spektaklet här och du kan lyssna på Mats Paulsons kärlekslåt 'Kapten Hellströms Salsa' här. Kanske är det inte världens bästa låt men kärlekssånger män emellan finns det alldeles för få av.