En aftondate med Sigur Ros

Jag kommer ihag nar jag bodde i London ett kort tag. Da brukade jag alltid ga i Hyde Park och lyssna pa ( ) skivan som jag kopt, kopierat och lamnat tillbaka till HMV som alla lite fattiga gjorde i england innan man kom pa fildelningstjanster. Skivan var ett fantastiskt ackompanjemang till fontanerna i Kensington Gardens och hela parken kandes inte sa officiell utan mer som en bra oas i Londons betonghjarta.

Folk har snackat ratt mycket skit om Sigur Ros har i USA pa sista tiden for att de sager att de blivit sa mainstream att till och Med George Bush tycker om dem mycket nu. Om han gor det tar jag det bara som ett tecken pa att det finns hopp for framtiden aven har. Det finns nagon slags del som forstar kraftfullt vacker musik aven hos de som tycks vara immuna. Innan jag kom hit trodde jag bara det var en grej utomlands att man skulle tycka valdigt illa om George men jag forstar nu att det verkligen ar den daliga sidan av Amerika som har fatt tala i de tva senaste valen. Forresten brukar Sigur Ros fa skit for att folk tanker pa naturen nar de hor deras musik men om man tanker efter ar naturen for tusan fantastisk. Nar jag rakar hora Nirvana brukar jag tanka pa gamla torra mandelbottnar men de far inte skit for det.

I alla fall hade jag nastan glomt bort hur mycket jag tycker om Sigur Ros tills jag sag att de skulle spela I Copley Symphony Hall, Downtown San Diego. Jag ville se dem nar de spelade i en gammal kyrka i Dublin men jag kunde inte ga da. Naturligtvis fick jag reda pa allt for sent sa alla biljetter var slutsalda men en av mina fantastiska rumskompisar ringde hans colombianska kusin som tydligen lat Jonsi, sangaren, sova pa hans soffa i New York nar islanningarna ville utforska staden lite. Till slut fick vi forstklassiga biljetter brevid trummisen otroligt stolta och islandska pappa och backstagepass (woooooooooow!). Jag har inte haft nagot sant sen min kompis spelade i ett pojkband som var forband at Westlife i Dublin. Det har var battre och dessutom trodde inte en massa 12 aringar att jag var pojkbandmedlem hela tiden.

Naturligvis var spelningen underbar. Staralfur var magisk. Japp, magisk var den. Magisk, magisk, magisk. Wow. Den nya skivan, Takk, ar minst lika bra som de forra och jag ar klart for de islandska alvorna som spelade strakar och en massa andra sma instrument. Det var fint att ha sallskap med pappan nar vi gick i gangar for att komma fram till Sigur Ros Aftreshow som bestod av en kylvaska ol, en mycket vindogd sangare, de andra i bandet, kompisar till dem inte till oss alltsa, och alla de islandska alvorna. Det lat inte alls knasigt nar de pratade islandsengelska bara valdigt gulligt typ. Som en sang. Vi talade om for dem hur fantastiska de var och sangaren beratta hur trotta deras kroppar var, hur mycket han tyckte om den colombianske kusinens musik (valdigt mycket) och att de ska komma och halsa pa er i Sverige snart. Sen var de tvugna att aka till LA och traffa sin mamma och pappa sa jag gick och kopte Sigur Ros merchandise. En moderiktig t-shirt i gult utforande, god passform, forestallande en brun buske och svarta faglar. Det ar det hetaste pa Island just nu.

Ni borde verkligen ga pa konserten, ni borde verkligen kopa Takk och ni borde verkligen ta och tvatta era munnar med grovsapa om ni borjar marka att ni svar for mycket for det betraktas inte som fint i vissa kretsar. Jag daremot gillar svordomar och kommer eventuellt svara nagot kopiost i nasta text.

Forresten sa horde jag en lat som heter nagot med Juice och tydligen ska vara Strokes nya singel har. Den lat som en korsning mellan The Vines och Stone Temple Pilots och var alltsa det samsta jag hort pa ett tag. De borde inte bytt producent.