J'aime l'amour a trois!

Som en liten skänk från ovan har vi startat l'amour a trois. Vi bjuder på sånger vi tycker är förstklassiga som troligtvis kommer rakt från hjärtat på de som gjorde dem och så skriver vi små grejer. Det är som en liten musikalisk delikatessbutik direkt från tre av Sveriges kanske mest älskvärda män. Kom dit vettja. Hoppas du tycker om det. Vi funderar fortfarande på design och sånt men vi orkade inte vänta för vi har suttit som på nålar de senaste åren. Det finns så himla många briljanta sånger. Vi har bara hållt på i en dag men det är inte så himlarns illa för man kan redan hitta Milky, Orup, Pipettes, Mocky och Ladytron och en massa annat. Bilden till vänster föreställer en Bizarre love triangle vilket illustrerar det nya projektet bättre än någonting annat. Vi ses där!

Mer om andra äventyr här inom kort.

Kära Jens...

Jens Lekman hittar ingen plats som känns som hemma. Jag har alltid känt mig hemma hos honom. Han har varit med på de bästa av utekvällar, de sorgligaste av dagar och de vackraste konserterna. En speciell liten bit av mitt hjärta slår för honom. Jag tycker nämligen att han är den absolut främsta artisten som någonsin funnits samtidigt som han nog är en rätt vanlig kille som gillar undulater. Jag förstår ibland att han skulle vilja vara en av de fåglarna eftersom det måste vara rätt jobbigt att ha ett så stort och tungt hjärta. Just nu är det väl det som hindrar honom från att kunna flyga på ett tag. Det låter nämligen som att vi får vänta en stund på att få höra fler små popsymfonier med lika delar sorg som total upprymdhet. Ni får läsa och förstå själva. Någon gång kommer han nog tillbaka, bättre än någonsin om det är möjligt.

Jag hade hoppats otroligt mycket att få sången som Jens förklarat handlar om när han och någon från the Kid åkte genom Skåne och funderade på att köpa en by där eller så handlar den om när han åkte moped för så förklarades sången en annan gång. En vän tyckte att saxofonen var lite för mycket dansband men det var den alltså inte. Jag har lyckats hitta en rätt så lo-fi inspelning från Nalen. Kanske heter den At the drive-in bingo. I vilket fall som helst är den fantastisk.

Sången

Årets film och bildfestival!

Ibland hinner man inte skriva så mycket men då kan du titta på Bearywhites visuella avdelning. Där finns det bilder med sambaband, indianer, flodhästar, gubbar, tanter, Segways, städer, vänner och gympagrupper. Vissa bilder är fina, vissa är larviga och dumma. Nu senast finns det bilder som är skräddarsydda för att passa när du lyssnar på Animal Collective hemma. Det finns en länk längst upp till höger. Det är jättelätt att hitta. För att vidga dina vyer och allt det kan du även ladda hem en film som kanske bättre än något annat visar vad USA egentligen är för ett land. Filmen handlar om en indian med kortbyxor som energiskt bankar på en liten trumma omgiven av tanter med rosa öron och träningsoveraller. De älskar honom. En skånsk berättarröst säger att han verkligen är energisk. Det är mycket intressant ur en antropologisk synvinkel. Bjud in era antropologvänner. Det är ett ganska fint ögonblick också. En kortfilm om livet som indian med en liten trumma helt enkelt.

Rytm och glädje med den energiska indianen

Diverse lösa funderingar och en blygsam Tom Selleck hyllning

Det är natt här nu och jag pratade precis med polisen för de tyckte inte att det var fint med trasiga lampor på bilar. De undrade om jag var full också för andra gången sen jag kom hit men förra gången var nog värre för då trodde de att jag hade kidnappat någon också. Strax efter det bestämde jag mig för att börja röka lite men jag har nog slutat med det igen nu. Det var inte lika coolt som jag hoppats på. Sen diskuterade jag svenskt mode med min rumskompis rätt pikanta mamma från Orange County. Hon påstår att killarna här inte alls har dålig smak utan att de rätt stora svårigheterna att hitta någonting som kan vara stiligt beror på att de är så tjocka att det ändå inte hade varit snyggt. Det kan ligga någonting i det eftersom jag ser ut som ett scouttält i alla smallkläder här. Det är rätt fint att vara sig själv och ändå alltid stå ut. Jag tycker om den eviga lost-in-translationkänslan som finns överallt när folk frågar om jag vill ha min hamburgare animal style, när folk kallar mig gay fast jag bara är svensk, när jag sjunger Rush med Jay-Jay Johanson jättehögt i bilen och när jag och min flickvän byggde rymddräkter av vispar, guldskärp, sladdar, eltejp och handkontroller från radiostyrda bilar på halloween samtidigt som alla andra var utklädda till pimps och whores och gissade att vi var kineser. Det var fratparty och det var som fest på zoo fast det var bara flodhästarna och två fina apor som blivit inbjudna . Alla är fina apor hemma som jag kommer ihåg det.

Idag kunde man rösta om man ville att Governatorn skulle få göra livet skitdåligt för kommunalanställda eller inte men det verkar inte som att det var så många som tycket det spelade någon roll. Jag tyckte det men då kollade de sådär konstigt på mig igen. Det är rätt lätt att bojkotta filmer med Governatorn så jag gör det nu. Aldrig mer någon dagissnuten här inte. Där fick han. Tacka vet jag Tre män och en baby. Jag tog kort på, min idol, Tom Sellecks stjärna på Hollywood Boulevard förra veckan. Här kommer det ganska fina resultatet:




Nästa gången sheriffen tar mig ska jag dansa med honom till den här låten. Sheriffen älskar techno precis som Soulwax.