J'aime l'amour a trois!

Som en liten skänk från ovan har vi startat l'amour a trois. Vi bjuder på sånger vi tycker är förstklassiga som troligtvis kommer rakt från hjärtat på de som gjorde dem och så skriver vi små grejer. Det är som en liten musikalisk delikatessbutik direkt från tre av Sveriges kanske mest älskvärda män. Kom dit vettja. Hoppas du tycker om det. Vi funderar fortfarande på design och sånt men vi orkade inte vänta för vi har suttit som på nålar de senaste åren. Det finns så himla många briljanta sånger. Vi har bara hållt på i en dag men det är inte så himlarns illa för man kan redan hitta Milky, Orup, Pipettes, Mocky och Ladytron och en massa annat. Bilden till vänster föreställer en Bizarre love triangle vilket illustrerar det nya projektet bättre än någonting annat. Vi ses där!

Mer om andra äventyr här inom kort.

Kära Jens...

Jens Lekman hittar ingen plats som känns som hemma. Jag har alltid känt mig hemma hos honom. Han har varit med på de bästa av utekvällar, de sorgligaste av dagar och de vackraste konserterna. En speciell liten bit av mitt hjärta slår för honom. Jag tycker nämligen att han är den absolut främsta artisten som någonsin funnits samtidigt som han nog är en rätt vanlig kille som gillar undulater. Jag förstår ibland att han skulle vilja vara en av de fåglarna eftersom det måste vara rätt jobbigt att ha ett så stort och tungt hjärta. Just nu är det väl det som hindrar honom från att kunna flyga på ett tag. Det låter nämligen som att vi får vänta en stund på att få höra fler små popsymfonier med lika delar sorg som total upprymdhet. Ni får läsa och förstå själva. Någon gång kommer han nog tillbaka, bättre än någonsin om det är möjligt.

Jag hade hoppats otroligt mycket att få sången som Jens förklarat handlar om när han och någon från the Kid åkte genom Skåne och funderade på att köpa en by där eller så handlar den om när han åkte moped för så förklarades sången en annan gång. En vän tyckte att saxofonen var lite för mycket dansband men det var den alltså inte. Jag har lyckats hitta en rätt så lo-fi inspelning från Nalen. Kanske heter den At the drive-in bingo. I vilket fall som helst är den fantastisk.

Sången

Årets film och bildfestival!

Ibland hinner man inte skriva så mycket men då kan du titta på Bearywhites visuella avdelning. Där finns det bilder med sambaband, indianer, flodhästar, gubbar, tanter, Segways, städer, vänner och gympagrupper. Vissa bilder är fina, vissa är larviga och dumma. Nu senast finns det bilder som är skräddarsydda för att passa när du lyssnar på Animal Collective hemma. Det finns en länk längst upp till höger. Det är jättelätt att hitta. För att vidga dina vyer och allt det kan du även ladda hem en film som kanske bättre än något annat visar vad USA egentligen är för ett land. Filmen handlar om en indian med kortbyxor som energiskt bankar på en liten trumma omgiven av tanter med rosa öron och träningsoveraller. De älskar honom. En skånsk berättarröst säger att han verkligen är energisk. Det är mycket intressant ur en antropologisk synvinkel. Bjud in era antropologvänner. Det är ett ganska fint ögonblick också. En kortfilm om livet som indian med en liten trumma helt enkelt.

Rytm och glädje med den energiska indianen

Diverse lösa funderingar och en blygsam Tom Selleck hyllning

Det är natt här nu och jag pratade precis med polisen för de tyckte inte att det var fint med trasiga lampor på bilar. De undrade om jag var full också för andra gången sen jag kom hit men förra gången var nog värre för då trodde de att jag hade kidnappat någon också. Strax efter det bestämde jag mig för att börja röka lite men jag har nog slutat med det igen nu. Det var inte lika coolt som jag hoppats på. Sen diskuterade jag svenskt mode med min rumskompis rätt pikanta mamma från Orange County. Hon påstår att killarna här inte alls har dålig smak utan att de rätt stora svårigheterna att hitta någonting som kan vara stiligt beror på att de är så tjocka att det ändå inte hade varit snyggt. Det kan ligga någonting i det eftersom jag ser ut som ett scouttält i alla smallkläder här. Det är rätt fint att vara sig själv och ändå alltid stå ut. Jag tycker om den eviga lost-in-translationkänslan som finns överallt när folk frågar om jag vill ha min hamburgare animal style, när folk kallar mig gay fast jag bara är svensk, när jag sjunger Rush med Jay-Jay Johanson jättehögt i bilen och när jag och min flickvän byggde rymddräkter av vispar, guldskärp, sladdar, eltejp och handkontroller från radiostyrda bilar på halloween samtidigt som alla andra var utklädda till pimps och whores och gissade att vi var kineser. Det var fratparty och det var som fest på zoo fast det var bara flodhästarna och två fina apor som blivit inbjudna . Alla är fina apor hemma som jag kommer ihåg det.

Idag kunde man rösta om man ville att Governatorn skulle få göra livet skitdåligt för kommunalanställda eller inte men det verkar inte som att det var så många som tycket det spelade någon roll. Jag tyckte det men då kollade de sådär konstigt på mig igen. Det är rätt lätt att bojkotta filmer med Governatorn så jag gör det nu. Aldrig mer någon dagissnuten här inte. Där fick han. Tacka vet jag Tre män och en baby. Jag tog kort på, min idol, Tom Sellecks stjärna på Hollywood Boulevard förra veckan. Här kommer det ganska fina resultatet:




Nästa gången sheriffen tar mig ska jag dansa med honom till den här låten. Sheriffen älskar techno precis som Soulwax.

Yatta Yatta Yatta Yatta Yatta Yatta Yatta!

"It's so easy, happy go lucky" "ku ku ku ku hoss hoss hoss hoss" och så refrängen, refrängen! yatta, yatta, yatta, yatta. Det handlar antagligen om dig och mig. Det är en låt som kommer rädda världen, med en video som Stakka Bo inte ens kunde gjort om han varit kul på riktigt. Om jag förstår det rätt heter genierna Green Leaf. De använder en trummaskin , bara körer och lite tvspelsljud på ett klart intressantare sätt än när Björk fick för sig att hon skulle vara sin egen gosskör häromsistens. Jag tror de säger fuck you på slutet också till alla oss som tycker japaner är skojiga. Det låter som det. Yatta betyder ungefär Alright! och Green Leaves framförde sin hit först gången i det förmodligen briljanta programmet 'Silly Go Lucky'. Givetvis blev det en enorm succé och de sålde trippel platina (skitmånga skivor) på en vecka. Sången handlar om att vara glad och att gilla ungefär allt i hela universum. Det är ett slags lyckoanthem. Det senaste i Yatta trenden är animeserien Yatta. Svenska artister som borde få en egen serie är Embassy (en seglingsserie där de kryssar och jippar och säger fina saker till vackra flickor samtidigt som de dricker chardonnay), Tough Alliance (en omoralisk serie som alla har en viss hatkärlek till, i första avsnittet slår de medlemmarna i Hello Saferide och Lars Winnerbäck med ett baseballträ, sen läggs det ner av svt. De gillar nämligen dem) och Mr Suitcase (en mer episk och socialrealistisk Dilbert med inslag av drömsekvenser där Mr Suitcase flyr från kontoret för att dansa i rök och laser tillsammans med mig och Armin Van Buuren). Everybody go yatta! som japanerna skulle sagt.

Green Leaves-Yatta! (video) (ett enormt tack till Maja som introducerade mig till Yattavärlden där jag lever nu)

En aftondate med Sigur Ros

Jag kommer ihag nar jag bodde i London ett kort tag. Da brukade jag alltid ga i Hyde Park och lyssna pa ( ) skivan som jag kopt, kopierat och lamnat tillbaka till HMV som alla lite fattiga gjorde i england innan man kom pa fildelningstjanster. Skivan var ett fantastiskt ackompanjemang till fontanerna i Kensington Gardens och hela parken kandes inte sa officiell utan mer som en bra oas i Londons betonghjarta.

Folk har snackat ratt mycket skit om Sigur Ros har i USA pa sista tiden for att de sager att de blivit sa mainstream att till och Med George Bush tycker om dem mycket nu. Om han gor det tar jag det bara som ett tecken pa att det finns hopp for framtiden aven har. Det finns nagon slags del som forstar kraftfullt vacker musik aven hos de som tycks vara immuna. Innan jag kom hit trodde jag bara det var en grej utomlands att man skulle tycka valdigt illa om George men jag forstar nu att det verkligen ar den daliga sidan av Amerika som har fatt tala i de tva senaste valen. Forresten brukar Sigur Ros fa skit for att folk tanker pa naturen nar de hor deras musik men om man tanker efter ar naturen for tusan fantastisk. Nar jag rakar hora Nirvana brukar jag tanka pa gamla torra mandelbottnar men de far inte skit for det.

I alla fall hade jag nastan glomt bort hur mycket jag tycker om Sigur Ros tills jag sag att de skulle spela I Copley Symphony Hall, Downtown San Diego. Jag ville se dem nar de spelade i en gammal kyrka i Dublin men jag kunde inte ga da. Naturligtvis fick jag reda pa allt for sent sa alla biljetter var slutsalda men en av mina fantastiska rumskompisar ringde hans colombianska kusin som tydligen lat Jonsi, sangaren, sova pa hans soffa i New York nar islanningarna ville utforska staden lite. Till slut fick vi forstklassiga biljetter brevid trummisen otroligt stolta och islandska pappa och backstagepass (woooooooooow!). Jag har inte haft nagot sant sen min kompis spelade i ett pojkband som var forband at Westlife i Dublin. Det har var battre och dessutom trodde inte en massa 12 aringar att jag var pojkbandmedlem hela tiden.

Naturligvis var spelningen underbar. Staralfur var magisk. Japp, magisk var den. Magisk, magisk, magisk. Wow. Den nya skivan, Takk, ar minst lika bra som de forra och jag ar klart for de islandska alvorna som spelade strakar och en massa andra sma instrument. Det var fint att ha sallskap med pappan nar vi gick i gangar for att komma fram till Sigur Ros Aftreshow som bestod av en kylvaska ol, en mycket vindogd sangare, de andra i bandet, kompisar till dem inte till oss alltsa, och alla de islandska alvorna. Det lat inte alls knasigt nar de pratade islandsengelska bara valdigt gulligt typ. Som en sang. Vi talade om for dem hur fantastiska de var och sangaren beratta hur trotta deras kroppar var, hur mycket han tyckte om den colombianske kusinens musik (valdigt mycket) och att de ska komma och halsa pa er i Sverige snart. Sen var de tvugna att aka till LA och traffa sin mamma och pappa sa jag gick och kopte Sigur Ros merchandise. En moderiktig t-shirt i gult utforande, god passform, forestallande en brun buske och svarta faglar. Det ar det hetaste pa Island just nu.

Ni borde verkligen ga pa konserten, ni borde verkligen kopa Takk och ni borde verkligen ta och tvatta era munnar med grovsapa om ni borjar marka att ni svar for mycket for det betraktas inte som fint i vissa kretsar. Jag daremot gillar svordomar och kommer eventuellt svara nagot kopiost i nasta text.

Forresten sa horde jag en lat som heter nagot med Juice och tydligen ska vara Strokes nya singel har. Den lat som en korsning mellan The Vines och Stone Temple Pilots och var alltsa det samsta jag hort pa ett tag. De borde inte bytt producent.

I sallskap med The New Pornographers

Det enda sattet jag kan dansa pa nu for tiden ar att spela med sambabandet vilket inte ar sa latt atat fixa sjalv eller ga pa konserter for dar kanns det inte liks ensamt som att dansa ensam pa en klubb. Forstar du? Det ar inte det att jag inte har kompisar men de jag har ar otroligt daliga pa att fixa till en afton av dans.

Varje gang vi ska ga ut hander nagonting sa vi hamnar pa en mexikansk sylta istallet. Det haller pa att gora mig galen. Darfor tog jag saken i mina egna hander och gick till Belly Up som ligger nara mitt lika nya som fortsklassiga Villa Bearywhite komplex dar jag gar omkring med en morgonrock av satin ikladd prismor och billiga bijouterier samtidigt som jag roker kopiosa mangder Vogue ultralights. Nar jag inte gar och ser Kanadas basta popband alltsa. Givetvis var det fantastiskt. Jag dansade olika formationer samtidigt som Neko Case (oh neko, jag lovar att borja lyssna pa dig mer har och nu!), AC Newman (jag lovar ge Neko lite mer av tiden jag anvander till din soloskiva), Dan Bejar (Destroyer var fina som forband) och diverse andra personer. Killen som spelade bas var bast for han sag ut som min gamla datalarare fast utan skagg. Nej forresten, hon som spelade synt var bast for Immaculate Machine som hon ocksa spelade i var stralande pop som forband aven om jag var ratt upptagen med min otroligt starka Whisky Sour just da. Ni borde verkligen se hela det har ekipaget nar de kommer till Europa for de sa att de skulle dit. Bartendern var otroligt upphetsad over att The Proclaimers skulle spela nasta lordag och jag kunde inte lata bli att ryckas med. Vi sjong Sunshine on Leith lite tillsammans och for nagra sekunder kandes Proclaimers som varldens basta band. Det gick over nar jag horde 500 miles laten i bilen i morse men jag tror det berodde pa den hetsiga radiorosten. I vilket fall kommer det inte hindra mig fran att dricka en minst lika stark whisky sour ihop med min nya bartenderkompis samtidigt som vi tillsammans med broderna Reid drommer om det dar solskenet over Leith och jag funderar pa exakt hur mycket Proclaimers merchandise jag ska kopa. Det kommer bli en bra lordagskvall det.