Jag är en bicycle bandit

Stämningsmusik är ett av de värsta skällsorden nu för tiden men den här sommaren efter många cykelfärder (jag cyklar vilse i storstaden ibland) med min iPod har nästan allt blivit någon slags stämningsmusik. Begreppet blir vidare och i min definition positivt. Bra musik omvälver tillvaron. Jag känner mig så snabb när jag lyssnar på Rex the Dog eller Superpitcher och passerar hela innerstaden på 5 minuter och jag känner mig så farlig, så fri och rätt dum, eftersom det är korkat att cykla med musik i staden egentligen, när jag ökar volymen på Embassy samtidigt som jag flyger genom natten på väg hem.

Jag tror att jag borde få välja musik till de flesta filmerna för det blir så fint när jag låtsas att det inte bara är jag som hör, att barnen i lekparken också gungar till techno, att pensionärerna på andra sidan gatan ler när jag byter låt till Be gentle with me med The Boy Least likely to och flickan på tunnelbanestationen har tårar i ögonen för att hon också precis hört Love is a game med the Magic Numbers. Folk säger lätt oroat att iPod generationen (vilken generation nu det skulle vara eftersom alla verkar ha en) stänger in sig i sina egna världar. Är det här ett tecken på det? Jag har svårt att förstå varför det skulle vara negativt i så fall eftersom alla försök att fly till en vackrare värld närmare sina drömmar borde vara ett tecken på att ens hjärta fortfarande lever.

Förresten så gick jag precis i Humlegården till the Album Leaf och det passade väldigt bra även om min promenad med Prefab Sprout förra veckan var ännu bättre. Jag kunde svurit på att de som höll på med Tai-chi på asfaltsplanen också hörde det för de rörde sig förbluffande rytmiskt.

Ett par förstklassiga låtar som du kan lyssna på istället för tv-shops bilåkarbox:
Daft Punk-High life
Montt Mardie-Highschool drama
Annie-Heartbeat (Röyksopps mindre tilgjengelige remix)
Destroyer-What Road