Oh Lauryn.

Jag var rätt irriterad på jazzfestivalen tidigare under dagen eftersom alla artister envisades med att vara hopplöst traditionalistiska och utbrast skweeeeeeej! bapadiddelipapapa- papapadödömdödö så fort det fanns utrymme mellan alla Yngwie Malmstensartade uppvisningar på hur duktig man är på sitt intrument. Kolla publiken, jag är jätteduktig på att trumma! Ok, men det är faktiskt inte kul att lyssna på. Snickare är jättebra på att bygga grejer men det direktkvalificerar dem inte till att vara god underhållning (se Extreme home makeover). Samma sak gäller alla yrkesgrupper. Duktighet blir ofta skittråkigt.
Dessutom snackade Rickard Olsson, från Nyhetsmorgon som var någon slags konferencier, skit om Lauryn mellan varje framträdande medan de andra, jazzpjattarna, gick fria trots att de gjort mycket värre saker än att komma för sent. De stannar ju hela utvecklingen men det är tydligen viktigare att komma i tid.

Kl 22.30 (alltså i tid, där fick ni) kommer fantastiskt vackra Lauryn Hill med hennes lika fantastiska ungefär 15 mannaband. Jag vet inte om det var på riktigt men det kändes för mig som att alla värdshistoriens mest självlysande soulorkestrar förenades till en enda under kvällen och så Lauryn. Oh, Lauryn. Någonstans redan under första sången lämnar en del av mitt hjärta kroppen och blir bara hennes. De nya låtarna är någonting väldigt speciellt som glödande brandfacklor konstruerade av lika delar soul, reggae och latin kombinerat med Lauryns gigantiska hjärta och energi. Hon är cool. Det finaste ögonblicket är kanske när To Zion, som var med på Unplugged 2.0 som en hyllningssång till Lauryns barn, går över i Bob Marleys Iron lion zion och förvandlas till en uppmaning för alla att resa sig upp. Det är soul med en sammanhållen knytnäve i luften men det är också musik med gråten i halsen när en samling av Fugees största stunder avslutas med en lika svängig som vacker version av Killing me softly. Jag trodde jag var trött på den. Jag tror att flera andra skärvor av hjärtan lämnade Skeppsholmen och steg upp mot himlen för jag tyckte jag såg tusentals stjärnor lysa för Lauryn när jag gick hem.

Lauryns Hills nästa skiva kommer bli fantastisk för hon blir inte sämre som Mary J Blige eller Angie Stone. Hon tar istället 10 års uppehåll när hon känner att hon tappar greppet. Om ni själva vill uppleva konserten från igår kan jag nog inte hitta på någonting liknande men här är två sjukt bra soulsånger i alla fall.

Vivian Reed-Save your love for me
The Flames-Stand up and be counted